Segerfors kvarn

Nu har den nya upplagan av Segerfors kvarns historia tryckts. 24 sidor i A4 med bilder och nya fakta!

 

Säljs för 50 kr.

 

Nedan finns en äldre kortare utgåva

Kvarnföreningen har en facebooksida: https://www.facebook.com/rackstadkvarnforening/

Inventering av kvarnmaskiner 1995-08-08 med hjälp av mjölnare Henry Broberg, Brunsberg

 

1. Betmaskin. Började införas i mitten av 1930-talet. 3 dl betmedel per 100 kg säd

 

2. Stenkvarn – sammalskvarn

 

3. Hammarkvarn – gröpkvarn märke Nirvana (1970-talet?) Motor 18,5 kW, 2900 varv/min

 

4. Rensmaskin. Användes för rensning av säd före malning, siktning. Användes även vid skrädning. Utan motor

 

5. Valsstol – valskvarn. Från tidigt 1900-tal, 1910?

 

6. Triör av trä. En rensmaskin för avlägsnande av ogräsfrö i säd.

 

7. Rensmaskin för utsäde. Med triör för borttagande av ogräsfrö. Avfall mot söder och öster, samt stigande kvalitet mot höger

 

8. Sikta. Samtliga siktdukar trasiga.

 

 

 

 

Vad vet vi om kvarnens historia? Här är anteckningar från länsstyrelsens inventering 2013:

Ur Länsstyrelsen inventering av förorenade områden 2013-05-30:

 

* Driftsstart 1852

 

* Beskrivning av tidigare processer:

Riksarkivet 1924: 260 arbetsdagar, 3 par stenar, 1 vals, drivs av vattenkraft, 1 arbetare

(uppgifter om kvarnen finns också i Riksarkivet 1935 och 1940, Kommerskollegium. Statistiska byrån Specialuppgifter från fabriker HIaaavol 26-27<1924>, vol 453-454 <1935>, vol 703-704 <1940> och vol. 1074-1076 <1945>)

 

*Kvarnen uppfördes med nytt valsverk 1916 i tre våningar. Drivs av vattenkraft, består av tre par stenar, en dubbel valsstol, korngrynsverk, fullständigt rensverk och utsädesrens. Kvarnen sysselsätter en man (Winning. Svenska kvarnar. 1940)

 

* Kvarnen anges ha 3 par stenar, en vals och en kross. Förbrukad spannmål till malning anges till 3500 kg (Riksarkivet 1945)

 

* Kvarnen har funnits på platsen sedan 1839. Den ersattes 1843 med ett nytt kvarnhus, vilket 1852 revs för en kvarnbyggnad, som fick namnet Segerfors. Kvarnen hade då 3 par stenar och siktverk. Ännu på 1940-talet drevs kvarnen av en turbin, men ersattes senare av elkraft. (Nordström, A. Järnbruk, pappersbruk, glasbruk i Arvikabygden. 2004)

 

Intervju 27 okt 2013 med Tomas Andersson, född 1948.

 

I början 1950-talet upptäckte Tomas Andersson och hans kamrater Segerfors kvarn. Där fanns mjölnaren Bertil Embretsen, som hade tid med dem och kunde hjälpa till att laga punkteringar och annat. Men det var en farlig miljö för barn: en bro över dammluckor och djupa vatten både i kvarndammen och i älven nedanför kvarnen. Barnen var tillhållna att inte gå på bron, minns Tomas och i stallet intill bron fanns en tomte, påstod de vuxna. Och det var inte ofarligt; Bertil, mjölnaren, fick en gång rädda Majlis som ramlat i vattnet.

Kvarnen var inte igång hela tiden. Det fanns egentligen två säsonger. På våren kom man till kvarnen för att få sitt utsäde betat med kvicksilver. Betmaskinen finns fortfarande kvar – än så länge med sin tillhörande giftflaska kvar. På vintern hände det att någon ville få säd mald till bakningen, men det mesta maldes efter sommaren.

– På den tiden kom det en massa hästskjutsar med flaken fulla av säckar, säger Tomas.

Då kom bönderna från närområdet, dvs inte bara från de två gårdarna Hagen och Ängåsen i Rackstad, utan också från södra Gunnarskog. Det var närmare från Bosebyn till Rackstad än till kvarnen norr om Stommen.

– Vi hade så roligt åt de här farbröderna för dom hade ofta somnat. Hästen kunde ju vägen till kvarnen. Det tog ju en hel dag, så dom köpte på sig en pôtt på vägen. Så piggnade dom till framemot dagen. Då mådde dom bättre.

Arvika kommun hade övertagit Segerfors (och kvarnen) 1936 och Bertil Embretsen hade anställts i slutet av 1940-talet. Han efterträdde den förre mjölnaren, som hängt sig i kvarnen.

Det var ju inte ett heltidsjobb, utan Bertil arbetade också på Vattenverket och hade sina två arbetsplatser på bekvämt avstånd från sin bostad, Kvarnstugan. På vintern behövde kvarnstenarna renoveras. Säkert ett kallt jobb eftersom det enda varma utrymmet i kvarnen var mjölnarens lilla kammare till vänster innanför dörrarna. Att arbeta med kvarnstenarna tog sin tid. De skulle tas ner med hjälp av en lyftkran och sen knackas rena. Ibland måste räfflorna huggas om med en mejsel. Det behövde kanske inte göras varje år, eftersom kvarnen successivt användes mindre. De sista åren kvarnen var igång ersattes stenarna av en elektrisk kvarn, men då var kvarnepoken på Segerfors snart över.

Hur gick det då till att mala? Tomas berättar att man tog upp spannmålet med hiss till tredje våningen. Där fanns en tratt i golvet som ledde ner till kvarnstenarna. Där tömdes säden. Mjölnaren kunde reglera grovleken på mjölet genom att ändra trycket på kvarnstenarna med hjälp av en järnratt. Dvs ju finare mjöl, desto trängre mellan stenarna. För att bedöma det fick mjölnaren springa upp och ner i trapporna och kontrollera innehållet i säckarna som fanns uppträdda under trärännan på bottenvåningen.

Vete och havre dominerade. I ”torken” på gården gjorde man upp eld i en ugn och rostade havren för att göra skrädmjöl. I en stor balja rörde två knivar runt för att hindra havren att bli bränd.

På 1970-talet avvecklades kvarnen, bron revs, dammen tömdes delvis när grävskoporna gjort sitt. När kommunen ville riva kvarnen trädde Rackstadbor till. Med ekonomiskt stöd av kommunen, beredskapsarbete och frivilliga insatser räddades kvarnen och Rackstads kvarnförening bildades 1989 för att ta över driften.

Nedskrivet av Lennart Wettmark